Som sagt.
Har fått höra att jag är väldigt personlig i bloggen.. Mer personlig än i verkliga livet.
Jag skriver nästan allt här.. saker jag inte ens skulle berätta i verkligheten.

Och.. det är väl ganska obvious?
Det är alltid lättare att skriva av sig än att prata av sig, det är konkret fakta!

Och nu tänker jag vara väldigt personlig..

För cirka 1 år sen skilde sig mina föräldrar.. Jag tog det väldigt hårt.. men efter ett tag var det faktiskt rätt ok.
Det var ju skönt på ett sätt.. att ha två ställen att bo på, man kom närmare skolan eftersom min mamma flyttade till sandviken, etc.

Jag kunde leva med det, helt klart. Och mamma och pappa bröt ju som vänner, det var väldigt skönt.

Men nu, nu har jag fått nog.
I börjar sa dom till mig och min storasyster att vi skulle få komma och gå hur vi ville.
Det var ju ännu bättre enligt mig!

Men hur slutade de? När jag är hos min mamma och ska till järbo för att antingen spela innebandy eller vara med mina vänner.. ja då måste jag fråga om att få sova och äta i mitt eget hem.

VAFAN ÄR DET!?
MÅSTE MAN HA TILLSTÅND FÖR ATT FÅ BO I SITT EGET HEM!?!?

Och efter skillsmässan så har det blivit att jag och mina systrar bor hos mamma nästan permanent.
Vilket leder till att jag glidit ifrån mina underbara vänner i Järbo.
Visst, har fått nya vänner här i sandviken! Som jag träffar då och då.. inte ofta inte.

Nu, för en stund sen ville två av mina kompisar att jag skulle komma ut och träffa dom.
"Yes!!" tänkte jag, "jag får något att göra!"

Nej, då får jag inte gå ut för min mamma.
För att klockan är mycket.. KLOCKJÄVELN VAR 22!!!!!!!!!!!!!!!


Tror verkligen inte hon förstår att jag behöver det här.. Jag behöver ut och träffa mina vänner så mycket jag kan.
Jag vill inte sitta inne hela dagarna och ruttna framför datorn/tvn.
Hon förstår verkligen inte det..

Jag mår dåligt av att sitta här ensam och jag mår dåligt över det som händer i min familj. Även om det inte märks.
Men det gör jag verkligen. Jag är en sån som inte visar det bara.

Men när jag är med mina vänner, då glömmer jag det.
Då försvinner det, även om det bara är för en liten stund.
Och det är världens underbaraste känsla, att vara glad och lycklig.
Och att få känna sig omtyckt.

Hur mycket får man av den känslan genom att sitta här och inte göra någonting!?
Seriöst.. låt mig leva mitt liv som jag vill.

Jag klarar av det.