Ja, nu var det ju någon som tyckte jag skulle börja blogga igen..
Jag har inte haft nå lust till att skriva, fantasin och inspirationen har legat på noll i några veckor nu.
And that shit happens sometimes, lev med det!
Men om Emelie nu vill att jag ska blogga så får jag väl ta och göra det då.

Medans jag skriver det här försöker jag desperat komma på något att skriva om, något som får er att fastna och verkligen läsa...

Ok, jag skulle kunna skriva om att min minsta lillasyster nyss har blivit opererad.
Om ni läst min blogg tidigare så vet ni att hon har hjärntumör och behandlas just nu för det.
Hon opererades in en "knapp" på magen, med en slang in till magsäcken.
Via den kan hon få i sig näring när hon inte klarar av att äta själv..
Operationen gick väldigt bra och Cajsa själv mår prima för tillfället! 
Gå in på: cajsawilhelmina.blogspot.com så kan ni läsa mer om hennes kamp mot cancern.

Men det är inte de jag vill skriva om, eftersom det redan finns en blogg om det.

Den här bloggen ska ju handla om mig, mitt liv, mina val.
Samtidigt ska den fånga erat intresse...

Så, jag kanske ska skriva om mina känslor för tillfället?
Hm, jag har aldrig varit bra på det här med känslor.. Jag har aldrig sagt "jag älskar dig" högt till någon jag tycker om, jag har problem med närkontakt och ögonkontakt. Jag vågar inte vara mig själv inför folk jag tycker om för att jag är rädd att dom ska tycka illa om mig..

Vet inte vad det sistnämnda har med känslor att göra.
Men, jag är väldigt bra på att sabba saker dock.
Som jag skrivit i bloggen förut har jag aldrig varit omtyckt av killar, gick igenom hela mellanstadiet med att vara mobbad av killarna i klassen.
Och nu helt plötsligt faller det killar hit och dit för mig och jag förtstår verkligen inte varför!?

Och så fort en kille visar känslor för mig blir jag liksom, indragen i det som händer och kan inte säga stopp.
Varken till mig själv eller personen i fråga.
Och det bara fortsätter och fortsätter tills det är försent.
För jag kan inte heller prata om känslor öppet, förutom med mina närmsta vänner då.
Och det gör ju allt bara svårare när jag måste säga stopp.
Jag hatar att såra folk, jag hatar när folk är sura/arga/besvikna på mig, jag hatar att vara elak.

Ni kanske förstår mitt problem, jag låter det gå för långt och sen måste jag såra någon.
Det suger och jag vet inte vad jag ska göra när jag sitter i den sitsen.

Och vet ni vad?
Det är just det jag gör nu..
Jag har satt mig i en sån där förjävlig sits där jag låtit det gå för långt och nu måste jag såra någon..

Det är ett helvete.