Nu tänker jag skriva av mig mina känslor, mina tankar och det jag känt angående Cajsa, de senaste åren.

Cajsa blev sjuk 2005 tror jag. Jag minns inte så bra, men det var sommaren 05 det började. Hennes ögon började se konstiga ut, de vindade och dom började stå ut. Det såg inte trevligt ut. Mamma och Pappa åkte till sjukhuset för att kolla upp det.  

Det visade sig vara en hjärntumör                                                                                                                                                     
En stor tumör bakom syn-nerverna som tryckte på och påverkade Cajsas syn.

                                                                                                       

Jag kommer ihåg att jag och Carro satt och tittade på TV när Pappa kom in i tv rummet och sa att Cajsa hade en hjärntumör. Jag förstod nog inte riktigt då. Jag trodde inte det var något farligt, eller att det gick att bota på något sett. Jag var som sagt inte särskilt insatt.

Dagen efter åkte jag till skolan och hade det i huvudet hela dagen "Min 1åriga syster har en hjärntumör.." På morgonen berättade jag på lektionen vad som hänt och brast sen ut i gråt inför alla. Min dåvarande lärare sa att man kunde dö av det. "Nej, NEJ! INTE MIN SYSTER" tänkte jag.

Perioden efter det har jag antingen förträngt eller så kommer jag bara inte ihåg det.

Hon blev blind

Cajsa började behandlas med Cellgifter mot tumören. Biverkningarna fick henne att bli mullig och rund om kinderna, hon tappade håret och hon var extra känslig mot slag (hon fick lätt blåmärken)
Och eftersom hon var blind så gick hon ofta in i saker, som ledde till blåmärken i ansiktet och på huvudet. Hon såg verkligen sjuk ut. Min älskade lillasyster.
Jag kommer ihåg en gång då hon inte kunde äta själv, varför vet jag inte. Men hon fick mat genom en slang ner genom näsan ner i magen. Då såg hon sjukare ut.

Och hon tappade håret 3 gånger tror jag.
Sista gången hade hon lite hår kvar på huvudet under en tid, sen när jag kom hem en dag hade mamma dragit bort resten..

Jag tror att för ca 1 år sedan bestämdes det att hon inte skulle behandlas mer eftersom tumören hade blivit mindre utan behandling. Hon skulle inte behöva mer cellgifter, inte tappa håret, hon skulle inte ligga inne på sjukhus och må dåligt, vara säng liggande.

Hon skulle få vara normal.
Leka, vara ute, springa.

Nu som 5 årig liten tjej kan hon massor av saker.
Cykla, hitta själv här hemma, hos mormor, hos farmor och på dagis.
Hon kan ta sig ut till studsmattan själv utan att nån behöver följa med och hålla koll på henne. Hon har en otrolig fantasi och är självständig.


Jag hoppas verkligen hon aldrig, ALDRIG ska behöva behandlas mer.
Jag vill aldrig mer se henne sjuk.
För i mina ögon är hon inte sjuk längre.